Upplev skillnaden…

Efter snart två års verksamhet konstaterar vi på Avskedsbyrån att efterfrågan på våra ceremoniella avsked är svag, troligen på grund av att det i vårt samhälle är nästan omöjligt att hitta den tid som krävs för att ställa sig frågan vad det innebär att vara människa. Och än mindre att kontemplera svaret.

I ljuset av den frenetiska aktivitet som konsumtionssamhället tvingat på alla människor, är det kanske inte så konstigt. De senaste 50 årens osannolika produktivitetsökning har inte precis lett till kortare arbetstid, snarare tvärtom. Och ovanpå detta har nya arenor för obetalt tvångsarbete växt fram inom konsumtionssektorn, där kundrollen i dag ofta innebär att själv utföra service som tidigare ingick i priset. Samtidigt blir vårt konsumentbeteende kartlagt så att annonser och annan påverkan kan skräddarsys. Internet och dess övervakningsekonomi tvingar på oss ytterligare lager av obetalt arbete. All vår vakna tid tas nu i anspråk för att producera mervärde i ett system som – förutom att det berövar oss vår levda tid, vårt utrymme att bara vara människa – faktiskt förtär allt levande.

Modernitetens utveckling, fram till och med industrisamhället, byggde på och gav utrymme för människans skapande förmåga. Från vår tid som jordbrukare levde också insikten kvar, att ekonomi i grunden betyder att hushålla med resurser. Men i och med konsumismens genomslag försvann allt detta, eftersom konsumtionsekonomins drivkraft är entropi – alltings sönderfall via förtärande, förslavande och omintetgörande av alla slags ändliga resurser.

Ordet konsumtion betyder just förtäring. Konsumtionsekonomi innebär att kapital och tillväxt skapas just så, genom förtäring av allt levande, av allt ändligt. Vår konsumtion glufsar i sig inte bara vår omgivning, utan också – och kanske främst – oss själva. Och eftersom vi alla är så upptagna med att skapa mervärde i konsumtionsekonomin, orkar vi inte riktigt ta in detta skräckinjagande faktum. Därför är det mycket svårt att hitta drivkraft och inspiration till vad som krävs av oss: nämligen modet att avstå.

Strukturer och institutioner som lever på övertid och gör mer skada än nytta måste lära sig att dö. Vi människor behöver hjälpa dem med detta och sedan respektfullt och med värdighet föra dem till den sista vilan.

Att ta detta samhällsansvar kräver att vi har modet att lämna våra relationer med de artefakter som berövar oss möjligheten att leva fullt ut. För att hitta kraft och mod att bryta vårt medberoende med så destruktiva ting och strukturer, måste vi ständigt fråga oss vad det betyder att vara en människa; vad det innebär att vara så mycket mer än en produktiv kugge i konsumtionsmaskinen.

För att få utrymme att kontemplera detta, behöver vi alla den första vilan – en vila från samhällets krav att ständigt konsumera och konsumeras; från kravet att bli förtärd av den maskinella struktur som för ekonomisk vinning tar nästan all vår levda tid i anspråk.

Så, låt oss vila. Låt oss skapa utrymme för allas vår mänsklighet.

Välkommen till den första vilan.