Ceremoniella avsked är inget vi tvingas till. Tvärtom kräver de aktiva beslut och en del eftertanke.

Att ta ett sista farväl av saker, vanor, system, relationer och institutioner som dött ifrån oss kan kännas både ovant och konstigt. Inte minst om föremålet för avskedet behöver lämnas efter att ha blivit dysfunktionellt, ohållbart eller bådadera.

Vägen till en avskedsceremoni kan därför upplevas som svår. Kanske främst eftersom förluster av närstående artefakter såsom ting, föreställningar, system och institutioner på samma gång både liknar och skiljer sig från vad det innebär att förlora en närstående människa.

Likheten hänger ihop med att vi förutom att samspela med våra medmänniskor också har djupa och varaktiga relationer med den värld vi gemensamt bygger över tid. Denna människovärld består av kulturella artefakter; mänskliga skapelser av olika dignitet –  allt från tillfälliga hugskott till flertusenåriga institutioner.

Foto: exempelbild

Nödvändiga avsked

Att vissa artefakter är väldigt långlivade är inte så konstigt om vi betänker att avsikten med det människoskapade ofta är att det ska överleva sina upphovspersoner. Och så sker också, men i processer som inte sällan innebär en förvandling till något helt annat än vad som var avsikten. Och eftersom vi hela tiden lever i symbios med den värld vi tillsammans byggt och bygger, är det lätt att missa sådana omvandlingar då de sker smygande.

Vad som händer kan liknas vid hur medberoende uppstår. Exempelvis när en vana eller institution som ursprungligen varit stödjande och hjälpande, övergår till att bli förtryckande och kontrollerande. Ett sådant förlopp påminner om framväxten av en dysfunktionell relation, inklusive den medberoendeproblematik som gör sådana relationer väldigt svåra att avsluta.

Att komma till insikt om att ett sista farväl av en sådan situation eller institution kan vara nödvändigt för att bryta sitt destruktiva samspel med den är därför svårt, och det kan också innebära risk. Det är därför naturligt att det kan ta lång tid att besluta sig för att ta steget. Det här tar vi på Ars Moriendi på djupaste allvar och erbjuder därför allt från korta rådgivningssamtal till långsiktig medverkan i mer komplexa uppbrottsprocesser i stort och i smått. Det går alltid bra att kontakta oss för att få hjälp med att undersöka hur ett avsked, som kan upplevas som omöjligt, kanske trots allt kan bli genomförbart.

Oönskade avsked

Trots att det människoskapade ibland utvecklas till något destruktivt som kan behöva dö, är detta ingen regel. Tvärtom finns det gott om exempel på kulturella artefakter som de allra flesta önskar ska bestå eftersom de upplevs som nödvändiga, viktiga och bra för samhället.
När sådana delar av människovärlden plötsligt går under, utan att vi kan förhindra det, är det jämförbart med att förlora en älskad anhörig och sorgen kan vara mycket svår att hantera. Inte minst eftersom förlusten upplevs som oåterkallelig. Artefakter kan ju inte reproducera sig som biologiska varelser och hur tomrummet ska kunna fyllas av någonting nytt och kanske till och med bättre känns obegripligt för många.

Inför den existentiella avgrund som sådana förluster innebär är det inte konstigt att vi tenderar att förtränga dem. Inte sällan genom att fortsätta som om inget hade hänt, för att skapa en illusion av att det som gått ohjälpligt förlorat fortfarande “lever och har hälsan”, här mitt ibland oss.

Denna tendens medför stora risker, eftersom den gör det lätt för manipulativa krafter att tillskansa sig makt genom att använda det som gått hädan som en trojansk häst i vilken de kan dölja sina ljusskygga avsikter. I dag kan vi se många exempel på denna typ av manipulation, ofta av samhällsinstitutioner som under senare decennier blivit ihåliga på ett sätt som gjort dem möjliga att fylla med innehåll som radikalt avviker från deras ursprungliga ändamål.

Det är därför viktigt att vi är uppmärksamma på och vågar utmana vårt begär efter det beständiga, men också att vi har modet att ta ett sista och slutgiltigt farväl av artefakter som är på väg att omvandlas till någonting som styr oss, i stället för tvärtom.

Naturligtvis är inte heller detta någon lätt sak, och vi på Ars Moriendi tar denna utmaning på minst lika stort allvar som svårigheten att ta sig ur ett medberoende med det invanda. Vi lägger därför stor vikt vid bearbetning av djup sorg och känslor av uppgivenhet vid oönskade förluster och det går alltid bra att kontakta oss för rådgivning och stöd vad gäller sådana processer.