Efter att vi följt en artefakt som redan gått ur tiden till sin sista vila, eller tagit ett slutgiltigt avsked av något som behöver upphöra, är det viktigt att få lov att sörja. Och sorgens betydelse för att komma vidare i livet kan inte underskattas.

Samtidigt är det viktigt att påminna sig hur begreppen sorg och omsorg hör ihop. I det moderna konsumtionssamhället har det som vi i dagligt tal kallar yttervärlden reducerats till något vi förväntas konsumera, snarare än vårda och visa omsorg. Detta har skapat en tro att allt kan ersättas, och när något då plötsligt inte finns mer, riskerar vi drabbas av en stark känsla av förlust.

Att ta ett ceremoniellt avsked betyder i ett sådant läge mycket. Främst för att den oåterkalleliga förlusten görs påtaglig och möjlig att tala om. Detta skapar i sin tur utrymme för att sörja, och i den bortre änden av sorgens rum öppnar sig en dörr mot möjligheter som tidigare varit oåtkomliga.

Förmågan att sörja och gå vidare har vi alla tillgång till som samhällsvarelser och omvärldsbyggare. Detta ger oss enorma möjligheter, men också ett ansvar att sörja för den värld vi bygger. Vill vi undvika att vårt gemensamma bygge glider oss ur händerna och förvandlas till något som riskerar hota både oss själva och andra levande varelser, måste vi vårda och kultivera det. Ständigt och omsorgsfullt.

Som Sveriges första avskedsbyrå har vi valt att kalla oss Ars Moriendi, “konsten att dö” på latin. Och på annan plats här på hemsidan går det att läsa att det är “hög tid att vi som samhälle börjar öva oss i konsten att dö”.

Att komma till insikt om och sörja alla de arter, naturvärden och kulturer som gått förlorade på grund av modern rovdrift är nödvändigt, men det räcker inte. Att som samhälle börja öva oss i konsten att dö betyder att vi här och nu måste gripa oss an den mycket större utmaningen att dödförklara, ta farväl av och sörja de delar av vårt samhälle, vårt tänkande och vår kultur som orsakat och fortsätter orsaka bland annat den klimat- och miljökatastrof som vi befinner oss mitt i. Och att det är bråttom behöver knappast påpekas.

Den sorg och existentiella ångest en sådan dödförklaring innebär kan inte överskattas. Därför behöver vår gemensamma förlust behandlas varsamt och omsorgsfullt. Engagerat och vördnadsfullt får vi se till att ta lika värdiga som slutgiltiga farväl av till exempel konsumtionskulturens överflöd, men också – och kanske framför allt – av dysfunktionella och i vissa fall rent destruktiva samhällsstrukturer, system och institutioner. På det personliga planet kan vi behöva ta avsked av allt från materialistiskt tänkande till bekvämlighet och riskaversion. Listan kan göras mycket lång.

Att genomleva dessa slutgiltiga farväl och all den sorg detta kommer att föra med sig, blir vårt samhälles första viktiga steg i riktning mot att tillägna sig den svåra konsten att dö.